Jag stickar hellre än bra…

Jag tycker det är roligt att sticka men det blir inte bra. Det ser ut som en nybörjare har varit framme och försökt skapa nått som är alldeles för avancerat för de färdigheter hon besitter. Jag är ingen nybörjare. Jag vet hur man stickar. Jag kan läsa stickbeskrivningar och göra avancerade mönster men det blir fult och ojämnt. Jag lyckas till och med att få rätstickning att se bedrövligt ut. Jag har försökt allt men aldrig tappat hoppet om att jag en dag skall lyckas.

Jag började min stickkarriär med att sticka sockor till min man Peter. Han ville ha stoora sockor så att han skulle kunna ha dem utanpå andra yllesockor eftersom han har lätt att frysa om fötterna. Jag började glatt med att sticka mudden på sockorna och körde naturligtvis fast när jag kom till hälsteget. Ringde min mor och hon beskrev hur jag skulle göra i telefonen. (Detta var före internet och YouTube.) Jag tog till lite och gjorde några varv extra eftersom sockorna skulle vara extra rymliga och fick ihop det någorlunda. forsatte glatt med med själva foten som jag gjorde extra lång, fortfarande på grund av de skulle vara extra rymliga. När jag var klar lämnade jag stolt över sockorna till min man som misstänksamt tittade på sockorna men genast provade.

De var tillräckligt stora för att galant kunna dras ovanpå ett par yllesockor. Men det var något fel på hälen. Den hängde ner som en stor påse under foten. Peter vek omsorgsfullt ihop påsen och lade den under fotsulan, tittade glatt på mig och förkunnade att den kunde fungera som en extra isolerande sula. Det såg inte klokt ut! De åkte snabbt i soporna trots protester från maken.

Försökte några gånger till och misslyckades fatalt varje gång att skapa något fint och välstickat tills det en dag slog mig att räddningen var en stickmaskin. Hörde mig för i bekantskapskretsen och turligt nog fanns det en som var villig att låna ut sin stickmaskin till mig. Lyckan var gjord! Problemet var löst!

Glatt införskaffade jag mig garn och stickade en 20 x 20 cm fyrkant som jag använde som mall till det jag skulle sticka. Denna gång var det åter igen min käre make som skulle föräras med en tröja. Sagt och gjort. Jag använde min stickade ruta för att räkna ut hur många maskor jag skulle lägga upp och satte igång. Hej bara, vad det gick! Varv efter varv matades ut ur maskinen och jag körde på som bara den. Jag gjorde tröjan lite längre än jag tänkt från början eftersom Peter har lång rygg och förlängde även ärmarna.

Jag måste erkänna att jag såg att delarna till tröjan inte såg ut som jag tänkt mig när jag tog lös dem från maskinen men jag tänkte att det går nog till sig om man sträcker och drar i den lite när den är klar. Snabbt sydde jag ihop delarna och det var dags för provning.

Tröjan var jämt stickad men vad jag inte hade tänkt på var att tyngden på garnet gjorde att tröjan hade blivit betydligt längre och smalare än vad jag hade tänkt så när Peter tog på sig den nådde den till knäna och runt magen såg den ut som en brynja. Vi skrattade så att tårarna rann och efter den dagen bestämde jag mig att min stickkarriär var över. Man kan inte bli världsmästare på allt.

Tiden läker alla sår och saker och ting faller i glömska så 30 år senare när jag skulle bli farmor så var det ju självklart att jag skulle sticka något till det kommande barnbarnet. Hittade en söt liten kofta med huva som jag införskaffade garn och mönster till. Oj vad jag kämpade. Stickade några varv och rev upp. Stickade några varv och rev upp igen. Det var två steg fram och ett steg tillbaks.
Koftmönstret var för en 6 månaders baby och jag hann nätt och jämt klar den innan Sigge, mitt barnbarn växte ur den och inte blev den vacker heller. Nu väntar jag barnbarn nummer två och vet ni vad? Jag har beställt garn och mönster till en babyfilt med bubbelmönster. Tänker att nu sedan jag blivit pensionär har all tid i världen och kan riva upp och börja om hur många gånger som helst.

Jag lär mig aldrig! Önska mig lycka till för det behöver jag. 🙂