Jag är rädd för mörkret medan min äkta hälft älskar mörkret. Under de 44 år vi varit tillsammans så har han förgäves försökt få mig att förstå tjusningen med nattsvart mörker. Bara det faktum att jag flyttade in i hans föräldrahem som ligger mitt i skogen utan att ha någon som helst sikt till närmaste granne 200 meter bort är en bedrift i sig.
En kväll övertalade han mig att följa med på en promenad efter vägen i mörkret. Påstod att det var helt fantastiskt med konturerna av skogen och himlen. Det var fruktansvärt olustigt. Jag såg ju inte ens mina egna fötter. Jag såg ingenting! Allt var svart! Jag visste tillslut inte vad som var upp och ned. Det blev en kort promenad.
Jag glömmer fort, så en höst lyckades Peter övertala mig att följa med på puppfiske i Laisälven. På hösten, då det mörknar kläcks pupporna och stiger upp till vattenytan. Då vaknar Harren till och det blir ett fiske eldorado för alla entusiastiska flugfiskare. Det här skulle vara en helt fantastisk upplevelse enligt honom. Vi åkte ner till Luspeforsen och i skymningen gick vi längst ut på stenarmen, en kvarleva från den tiden man flottade timmer längst älven. Där, längst ut på den knöliga och ostabila ytan vände sig Peter om och sa:
– Stann hänna så vadar jag ut och fisk!
Sedan försvann han ut i det nu mörkgrå diset och jag var ensam kvar…
Det har aldrig blivit mörkt så fort som den kvällen. Plötsligt såg jag ingenting. Det enda jag hörde var forsens dån. Konstaterade med skräck att skulle han falla i så skulle jag varken höra eller se det hända. Jag skulle stå där som en idiot hela natten till dess att det ljusnade, om nu inte någon björn kände vittringen av mig och ansåg det vara värt att gå ut på stenarmen för att få en sista festmåltid innan vintersömnen.
Jag var stel av skräck och fasa!
Detta var före mobiltelefonens tid och ingen av oss hade tänkt på att utrusta mig med ficklampa. Den hade nämligen Peter på sig så att han skulle kunna byta fluga…
Efter vad jag tyckte var en evighet, lösgjorde sig en skepnad ur mörkret och Peter stod framför mig. Det var inget bra fiske eftersom det hade mulnat (Därav det kolsvarta mörkret), så han ville åka hem. Ingen var lyckligare än jag. 🙂
Jag hatar svarta fönsterrutor. Med åren har jag lyckats övertala min man att köpa och rigga upp belysning som lyser upp skogen och omgivningen runt huset. På så vis är inte rutorna svarta längre utan man ser vad som finns utanför. Hösten och vintern har med ens blivit betydligt trevligare. Och nu med ledlampornas intåg behöver man inte ha dåligt samvete längre för all energi man förbrukar i onödan. En ny lyktstolpe är beställd som ska få lysa upp min tillvaro när jag i vinter ska gå och hämta in ved i ”nästan dagsljus”, för att kunna hålla varmt i kallfarstun. Jag ser fram emot kommande vinter med ljus tillförsikt. 🙂
Tack för tipset med lamporna, det är otäckt svart när man bor ute i skogen!
Jag tycker att jag har blivit bättre med åren. Kram!