Jag har alltid skämtat om att jag är som björnen, vill helst sova hela vintern och tappar helt sömnrytmen på sommarn.
Nu är jag i den sitsen att jag skulle kunna låta naturen ha sin gång och se vad som händer.
Jag sover VÄLDANS mycket. Trodde inte att man kunde sova så mycket. Jag går oftast och lägger mig runt 23-tiden, vaknar vid 4 och går ner och sätter mig framför TVn. somnar oftast om rätt fort och vaknar kring halv tio. Ibland sover jag en stund på eftermiddan och det händer nu och då att jag hinner slumra till framför TVn på kvällen. Det blir säkert 10-12 timmars sömn per dygn. Inte undra på att tiden går fort!
Jag vaknar, kör Sofias morgongympa och försöker komma mig ut ur huset medans det är ljust. Jag tror faktiskt att jag får mer ljus nu än då jag jobbade. Då satt man med ryggen mot fönstret och hann många dagar inte uppfatta alls att det var ljust. Det var mörkt när man åkte till jobbet och fortfarande mörkt när man kom hem. Nu hinner jag faktiskt med att ta del av den korta ljusa tiden av dagen. Det är positivt.
Ånyest = i orörd terräng
Tordes inte fara längre på premiärturen.
USA har fått en ny ledare i form av en man som heter Donald Trump. Det är med bävan man ser fram emot de kommande fyra åren. Kära herr President Trump, bevisa under dessa fyra år att mina farhågor är felaktiga. Ingen kommer att bli gladare än jag.
Hittade detta på Threds – skriven av en engelsk författare, Nate White. Kan bara buga och hålla med.
Någon frågade ”Varför ogillar vissa britter Donald Trump?”
Några saker kommer till tankarna.
Trump saknar vissa egenskaper som britterna traditionellt värderar högt.
Till exempel har han ingen klass, ingen charm, ingen coolhet, ingen trovärdighet, ingen medkänsla, ingen kvickhet, ingen värme, ingen visdom, ingen finkänslighet, ingen känslighet, ingen självinsikt, ingen ödmjukhet, ingen heder och ingen grace – alla egenskaper som, lustigt nog, hans föregångare Obama var rikligt välsignad med.
Så för oss kastar den starka kontrasten ett pinsamt skarpt ljus över Trumps begränsningar. Dessutom gillar vi ett gott skratt. Och medan Trump må vara skrattretande, har han aldrig sagt något torrt, kvickt eller ens avlägset roligt – inte en enda gång, någonsin.
Jag säger inte det retoriskt, jag menar det bokstavligen: inte en enda gång, någonsin. Och det faktum är särskilt störande för den brittiska sensibiliteten – för oss är att sakna humor nästan omänskligt.
Men med Trump är det ett faktum. Han verkar inte ens förstå vad ett skämt är – hans idé om ett skämt är en grov kommentar, en obildad förolämpning, en tillfällig grymhet. Trump är ett troll. Och som alla troll är han aldrig rolig och skrattar aldrig; han bara triumferar eller hånar.
Och skrämmande nog pratar han inte bara i grova, trögtänkta förolämpningar – han tänker faktiskt i dem. Hans sinne är en enkel bot-liknande algoritm av småaktiga fördomar och reflexmässig elakhet.
Det finns aldrig något underliggande lager av ironi, komplexitet, nyanser eller djup. Allt är på ytan.
Vissa amerikaner kanske ser detta som uppfriskande rättframt.
Tja, det gör inte vi. Vi ser det som att inte ha någon inre värld, ingen själ. Och i Storbritannien tar vi traditionellt parti för David, inte Goliat. Alla våra hjältar är tappra underdogs: Robin Hood, Dick Whittington, Oliver Twist.
Trump är varken tapper eller en underdog. Han är den exakta motsatsen till det.
Han är inte ens en bortskämd rikemansson eller en girig fet katt.
Han är mer en fet vit snigel. En Jabba the Hutt av privilegier. Och värre, han är det mest oförlåtliga av allt för britterna: en mobbare.
Det vill säga, förutom när han är bland mobbare; då förvandlas han plötsligt till en snörvlande sidekick istället.
Det finns oskrivna regler för sådant här – Queensberry-reglerna för grundläggande anständighet – och han bryter mot dem alla. Han slår nedåt – vilket en gentleman aldrig skulle, borde eller kunde göra – och varje slag han siktar är under bältet. Han tycker särskilt om att sparka på de sårbara eller röstlösa – och han sparkar på dem när de ligger ner. Så det faktum att en betydande minoritet – kanske en tredjedel – av amerikanerna tittar på vad han gör, lyssnar på vad han säger och sedan tänker ’Ja, han verkar vara min typ av kille’ är en fråga om viss förvirring och inte lite oro för britterna, med tanke på att:
• Amerikaner antas vara trevligare än vi, och är det oftast.
• Man behöver inte ha ett särskilt skarpt öga för detaljer för att upptäcka några brister hos mannen.
Den sista punkten är vad som särskilt förvirrar och upprör britter och många andra människor också; hans fel verkar vara jäkligt svåra att missa.
Det är trots allt omöjligt att läsa en enda tweet, eller höra honom säga en eller två meningar, utan att stirra djupt ner i avgrunden.
Han förvandlar konstlöshet till en konstform; han är en Picasso i småaktighet; en Shakespeare i skit. Hans fel är fraktala: till och med hans brister har brister, och så vidare i all oändlighet. Gud vet att det alltid har funnits dumma människor i världen, och gott om elaka människor också. Men sällan har dumheten varit så elak, eller elakheten så dum.
Han får Nixon att framstå som pålitlig och George W [Bush (admins anm.)] att se smart ut.
Faktum är att om Frankenstein bestämde sig för att skapa ett monster helt sammansatt av mänskliga brister – skulle han skapa en Trump.
Och en ångerfull Doktor Frankenstein skulle rycka ut stora tussar av hår och skrika i ångest:
’Min Gud… vad… har… jag… skapat?
Om att vara en idiot var en TV-serie, skulle Trump vara hela samlingsboxen.