Med rak rygg och rosiga kinder susar jag med min cykel uppför Fjällnäsberget med en förvånadsvärd hastighet. Benen pinnar på och jag är just så pass andfådd när jag kommer upp till vägskälet upp till vårt hus. Växlar ner till lägsta växeln och petar in turboläget och tar sista knixen fram till huset i flygande fläng. Jag är oövervinnerlig!
Jag är nämligen ägare till en elcykel. Köpte den förra våren innan jag gick i pension. Tänkte att jag skulle träna mina artrosknän samtidigt som jag fick frisk luft. Tanken var god förutom att jag missbedömde min förmåga att cykla…
Alla säger ju att har man en gång lärt sig att cykla så sitter det där för alltid. Det kanske det gör i det faktum att man tippar inte med cykeln rakt ner i backen när man försöker cykla men nog fattas det rätt mycket balans och färden blir rätt vinglig när det bär i väg. Dessutom kändes det som jag satt 2 meter upp i luften och att eventuellt fall skulle bli smärtsamt värre.
Men skam den som ger sig. Det bar i väg, vingligt värre, nedför Fjällnäsberget med ett fast tag om handbromsen. Sakta skred jag nerför berget och hörde vindens sus i mina öron…. Det var det enda jag hörde… Vinden ven och jag insåg med fasa att jag hade ingen koll om det kom en bil bakifrån! Jag tordes inte vända mig om för att titta för då hade jag med största sannolikhet hamnat i diket, blåslagen och full i skrapsår på knän och armbågar. Med ett krampaktigt tag om styret insåg jag att jag var tvungen att testa att åka ut i lösgruset på sidan om bilspåren. Jag visste ju inte om jag skulle klara av att cykla där…
Jodå, det gick att cykla utanför det tilltrampade däckspåret med ack vad jag vinglade. Svetten lackade och pulsen var skyhög. Inte av ansträngning utan på grund av skräck och ångest.
Jag tog mig till grannbyn och tillbaks men det var ingen angenäm resa. Lättnaden över att ha överlevt var enorm när jag kom hem igen.
Varje resa därefter var full av ångest främst på grund av att jag inte såg eller hörde om det kom en bil bakom mig. Tanken på att ha en backspegel på styret fanns i mitt huvud men jag trodde inte att det skulle funka. Trodde inte att jag skulle se någonting i den och att den skulle skaka och vibrera så att det lilla man eventuellt såg var suddigt och helt omöjligt att tolka.
Till slut tog min man saken i egna händer och beställde helt resolut ett par backspeglar för fyrhjuling till mig. Han var trött på att höra på mitt gnäll och min jämmer dagarna i ända. När de sista dagarna innan snön kom fick jag min backspegel monterad på cykeln och vilken skillnad det blev.
Jag såg om det kom en bil! Jag såg billjusen klart och tydligt! Skit i att de hoppade och att allt annat var suddigt men jag såg när det kom en bil. 🙂 Vilken lycka!
Tyvärr hann jag bara cykla ett par – tre gånger med backspegel innan vintern gjorde sitt antåg och jag var tvungen att vinterställa min cykel.
Nu har jag plockat fram min cykel igen och hunnit vara ute två gånger och vilken skillnad det är. Jag är inte rädd längre och tro det eller ej men jag jag har balans! Jag vinglar inte och jag törs cykla mycket snabbare än tidigare. Cykeln känns inte enormt hög heller och jag njuter där jag susar fram.
Tänk att en liten backspegel kan göra så stor skillnad. 🙂
Heja Heja!! Är det inte svårt me en elcykel🤔jag ha själv funderat på en, finns många å välj på! Vilken har du? Och känns den bra? Ska du till slagnäs den 10/5? Häls Ethel
Nej, det är precis som att cykla med en vanlig cykel. Skillnaden är att det går inte lika tungt att trampa.
Jag måste få återkomma om vad cykeln heter.
Vad gäller Slagnäs den 10/5 så vet jag inget. Om det gäller Tjintokk så har jag ju som bekant gått i pension. 😉