Jag heter Ing-Mari Nilsson, är 63 år, fd. IT-Chef och nybliven pensionär.

Jag är gift med Peter, en man som är begåvad med en tumme som sitter där den ska sitta. dvs. inte mitt i handen. Det innebär att all min kreativitet (åtminstone nästan all) förverkligas av min make. Det är inte dumt, det ska jag inte förneka. Han gick i pension för fem år sedan och jag har varit djupt avundsjuk på honom ändå sedan dess. Min besvikelse när pensionsåldern höjdes från tidigast 61 år till 63 år var kolossal och gjorde att jag nästan bröt ihop.

Vi har en son som är 40+ och har idag två barnbarn. Vilken lycka! Smolken i bägaren är att de bor i södra delen av landet och vi träffas inte så ofta. Tur det finns facetime. 🙂

Vi har en Aussie (Australian Shepard) som har en alldeles egen Instagramsida. Följ oss gärna. #spinnrockenssol
Hon är divan i huset.

Jag tycker det är kul att skriva och tänker att detta är ett bra forum att utnyttja för det ändamålet.
Vi har en stor trädgård som vi försöker göra mer lättskött eftersom orken håller på att tryta på både mej och min man. Förr hade vi trädgårdsvisningar men den eran är över och numera får de som vill gärna komma och titta på ogräset som frodas. Det är dock fortfarande roligt att odla gurka och tomater i växthuset och viljan att få det fint i trädgården med så lite ansträngning som möjligt är något vi jobbar på.
Gillar att laga mat och dricka vin, gärna tillsammans med goda vänner.

Den här bloggen ska handla om mitt liv som pensionär, både positiva och negativa aspekter